BABABA
-Varför Congs uteservering i Gamla stan kan vara en flagga bortom alla territorier.
Att sätta sig på Congs uteservering sommaren 2025 är att sätta sig mitt i evigheten. Det är att beträda en värld utan slut. Det är inte säkert att du som besökare uppmärksammar det. Eller ens behöver uppmärksamma det. Du har nog fullt upp med att sitta och njuta av mat, dryck och umgänge vid bordet. Men faktum är att uteserveringen inte stannar vid Kornhamnstorg. Utan att vi riktigt förstår det fortsätter den vidare ut över Stockholm. Den letar den sig förbi Centralbron, bort över Riddarfjärden och in över Mälaren. Den söker sig österut genom gränderna i Gamla stan, förbi Guldbron och Kungliga Slottet – och ut över Stockholms inlopp. Kanske kan vi långt där borta ana Helsingfors, S:t Petersburg och Tallinn.
Ja, tro nu inte att jag tappat förståndet.
Att sitta där vid uteserveringen är precis som det ska vara. Uteserveringen vid Cong är en tydligt avgränsad plats där vi kan umgås, äta och dricka – utan att avkrävas några som helst tankar om evigheten. Och det är det som när poängen: evigheten kan aldrig avkrävas, den bara är. Men om vi för en stund lånar ögon av fåglarna – av de måsar, sparvar och duvor som svävar över Kornhamnstorg och Gamla stan – så framträder något rätt speciellt. Uteserveringen är inte bara en uteservering utan ett iscensatt konstverk ursprungligen signerat konstnären Olle Baertling.
Olle Baertling är en av den moderna svenska konstens allra största. Det är en konstnär som skrivit konsthistoria, som det skrivits avhandlingar om, som finns i de viktiga samlingarna, som på 1950-talet gjorde sig känd över världen och som när han var verksam hade en betydelse som liknande Ingmar Bergmans inom film och teater eller Peter Celsings inom arkitektur.
Detta för att han – med mycket enkla medel – verkligen skrev konsthistoria. Han gjorde något nytt som ställde om konstens möjligheter. Olle Baertling nöjde sig inte med den klassiska definitionen av en tavla på en vägg. En målning med en definierad yta var för honom en begränsning som han inte ville acceptera. Men det var trots allt tavlor på vägg som han hade att uttrycka sig med. Det var genom dem han blev konstnär. Så han sökte och fann ett sätt att ställa om idén vad en tavla är eller kan vara. Han gjorde det med precision och exakthet, genom analys. Hans målningar är därför inte bilder att tolka eller att förstå, nej, som min gamle professor i konstvetenskap, den legendariske Gunnar Berefelt, en gång skrev: ”Denna konst föreställer inget. Den är. Den handlar inte om något. Den handlar.”
Med det ville Gunnar Berefelt nog säga ungefär följande: Olle Baertlings konst är en konst som är skapad för att få oss att se något mer än en tavla på en vägg, något som får oss att söka oss förbi målningens yta och bryta dess ramar. Målningarna hänger på en vägg som vilken målning som helst, men till skillnad från andra målningar är Baertlings målningar startskott, injektioner för att ta oss vidare ut i rummet – för att se och uppleva rymden i rummet och vidare ändå.
Olle Baertling ville att en målning skulle kunna få oss att genom en tavla rent fysiskt se utanför tavlan, att se evigheten, att se en värld utan slut – kanske som när William Blake diktade om att se världen i ett sandkorn. Baertling kom på knepet. Han delade helt sonika sina målardukar i trianglar. Varje triangel blev ett färgfält. Han valde färger som inte hade hade några som helst kopplingar till natur, så att tavlorna inte skulle få oss att tro att de föreställde något. Och sedan genomförde han sitt enkla trick: han valde att inte låta trianglarnas spetsar gå ihop på duken – utan att imaginärt fortsätta ut i rummet, utanför ramen. Svårare än så är det inte.
Baertling hade kommit på något som ingen annan hade tänkt. Han frigjorde i tanke och handling tavlan på väggen, han frigjorde konsten. Eller snarare, genom konsten frigjorde han våra sinnen för möjligheten att uppleva konsten – och världen – på ett annat sätt. En målning var för Baertling bara ett verktyg till något större; samtidigt som hans målningar var och är vackra stannar är de skapade för att fortsätta utanför duken. Snart började Olle Baertling också göra skulpturer baserade på samma idé, svarta stålstreck i rymden, så att självaste himlen blev som färgfälten på målningarna. Och som för att markerna möjligheterna ytterligare installerade han något som alla stockholmare sett men kanske inte alltid tänker på – ett draperi i Kulturhuset som syns från Sveavägen, Hamngatan och Sergels torg. Gå och titta, det hänger där fortfarande och är ett av den moderna svenska konstens mästerverk. Som för att föra vidare tankarna om en konst som öppnar sig mot staden prövade han även att omvandla sina målningar till flaggor. Flaggor som istället för att markera begränsade territorier – som ett land eller nation – var avsedda för att öppna sig mot omvärlden, mot himlen och staden. Flaggor som i dagens turbulenta och krigstyngda värld, 2025, bär på ett viktigt budskap: de öppnar mot omvärlden.
Det är en av dessa flaggor som Blundlund nu låtit omvandla till uteservering. Även det är logiskt. För Olle Baertling, som nog aldrig tänkt något så radikalt, men som nu från sin himmel lär le när han ser sina egna tankar åter tas i bruk. Samt för Sebastian Bacigalupe och Moa Bartling, som är personerna bakom Blundlund. Som Blundlund har de en bakgrund i den moderna konsten – men ändå mer i gatukonst. Det är gatukonsten som är deras signum och som fört dem mot en ovanlig bana där deras avsikt är att öppna konsten för att låta den spridas över stad, fasader och gator. Med uteserveringen på Kornhamnstorg tar de sin konst till en ny nivå. De lånar Olle Baertlings flagga – eller snor den rakt av – men förvandlar den till bord och bänkar – och låter oss därmed vara mitt i ett konstverk av Olle Baertling. Vi får en chans att sitta ner i evigheten, i rymden, utan att vi ens har en aningen om det. Du blir en del av världen omkring dig. Kan det bli vackrare?
Text : Jan Åman
Jan Åman är curator och skribent, Jans historik är väl grundad i konst och nyligen med mattor av Dan Wolgers och Ernst Billgren på Riche och Sturehof och som författare till boken om Ernst Billgrens utställning Nya minnen på Nationalmuseum.
Blundlund består av Moa Bartling och Sebastian Bacigalupe. Vill du veta mer, besök deras ”kiosk”, Eyes Shut Island, som ligger ett stenkast från Cong, på Västerlånggatan 63.