Hypnagogia Blundlund på Asplund
Det hypnagoga tillståndet är det mentala landskap som inträder strax innan sömn: vi kan då uppleva då något som liknar drömmen men ändå inte är en dröm. Detta har fascinerat människan i alla tider. Självfallet också surrealister och dadaister. Inte minst intresserade det Salvador Dalí. Man kan förstå honom: han såg att det fanns access till en värld bortom den vanliga, logiska vardagen – men som ändå har en fot i medvetandet. Den vakna tiden på dagarna i ateljén ägnades därför åt vid att vid fullt medvetande avbilda det konstnären upplevt vid insomnade. Blundlund – konstnärsparet Moa Bartling och Sebastian Bacigalupe – avslöjar redan i konstnärsnamnet, Blundlund, sitt intresse för samma fenomen. Men deras metodik är en annan, helt enkelt eftersom tiden och världen idag är en annan. Blundlund stannar inte vid att avbilda det hypnagoga. De vill istället hitta metoder att frammana det, att framkalla de bilder, färger och mönster som finns inom dem. Och de gör det, genom de bilder de umgås med dag som natt: deras egen konst. Blundlund har utvecklat en sinnrik, stegvis process, en metodik som gör det möjligt att – genom deras egna konstverk locka fram det ”hypnagoga” inom dem själva (och som finns inom oss alla). Snarare än att avbilda det drömlika lägger de till. De adderar konst till konst – ett nytt lager av konst till den tidigare, som utförs med en sorts ”automatism”, som det kallades på surrealisternas tid. Det kontrollerade adderas med koloristisk spontanitet. Egentligen är det ingenting konstigt. När vi somnar ser vi saker som kan relatera till det vi upplevt dagtid. Men i insomnandets ögonblick ser vi det på ett annat sätt – liksom flytande, bortom vardagens logiska ramar. Det kommer ofta som flashar, ögonblick, kaskader. Samma sak i dagdrömmar. Plötsligt kan en bordsskiva, en kaffekopp, en bild, en blomsterkruka, ja, vad som helst, för ett ögonblick, anta en ny dimension. Vi ser något som inte finns i verkligheten. Men som finns i våra egna, drömska huvuden. I korthet ser Blundlunds process ut enligt följande. De målar en målning, ett original. Med rötter i pop- och gatukonst söker de bilder som funkar, bilder som slår an – som klarar sig i bruset. Som här på Asplund – bilder inspirerade av Popeye (Starke Alfred) och Warhols ”Flowers”, i förening. Av målningen gör de sedan ett tryck i upplaga, ett grafiskt blad. Originalet får på så sätt spridning, vilket är av central betydelse för dem. En av Blundlunds konstnärliga grundpelare – hämtat från just gata och pop – är att skapa egna kanaler så att deras konst ska få spridning till de många. I likhet med Ben Vaultier, Claes Oldenburg, Keith Haring m fl har de öppnat en egen ”kiosk” i Gamla Stan i Stockholm, mitt i turiststråket på Västerlånggatan (Moderna Museet borde köpa in hela kiosken som kiosk och addera till samlingarna). De grafiska bladen säljs ofta i stora upplagor – inte minst till kids runt om i världen. Gatukonstvärlden är en värld med egna koder och egna samlare. Blundlund har på så sätt lyckats skapa ett eget konstsystem – bortom vanliga gallerier och traditionell konsthandel. Men en del av den tryckta upplagan sparar de. Till sig själva. För att ge bilderna en ny och annorlunda möjlighet – genom att det målas, stänks, drippas direkt på den tryckta bilden – som för att ta fram de mönster, bilder och färger som bilden väckt och väcker hos konstnären själv. Det blir ungefär som att lägga en Pollock ovanpå en Warhol. Fram träder ett nytt original. En ny serie verk originalverk där krocken mellan det hypnagoga och det kontrollerade får ta plats. Det är dessa nya original som nu, för första gången, står i centrum på Asplund. För en konstnär är konstverket – det som vi som betraktare får se och uppleva på ett galleri eller ett museum – bara ett slutresultat av en ofta lång och mödosam process. Metodiken ser annorlunda ut beroende på i vilket fält konstnären verkar: figurativt, abstrakt, konceptuellt. Men konstnärligt skapande handlar alltid i någon mening om bygga en metodik för att konstnären till sist ska nå det som får våra ögon och tankar att sättas i rörelse. Det vill säga – nå det där som vi kallar ”konst”, det som det inte går att ta på och förklara. Men det är inte bara vi som betraktare som ska bli överraskade. Konstnären själv vill bli överraskad. Av sitt eget skapande. Och det är här metodiken kommer in. När Filippo Brunelleschi på 1400-talet introducerade centralperspektivet förde det med sig ett helt regelsystem; ett matematiskt spel med horisontella och vertikala linjer som fördes över på duken innan själva målandet tog vid. Även penseldragen blev till metodik. Leonardo da Vinci arbetade med vad han kallade ”sfumato” och ”chiaroscuro” – olika sätt att få färger och nyanser att sömlöst skiftas, gå in i varandra och närma sig ögats perceptuella förmåga. Samma sak när en grafiker arbetar i mezzotint. Då inleds arbetet med att efter ett noga utprövat mönster rugga kopparplåten, så att den består av tusentals mikroskopiskt små försänkta håligheter. Läggs svärtan direkt på den ruggade plåten blir bilden nattsvart. Konstnären arbetar därför inverterat. Med hjälp av ett skavstål poleras det ljusa, det som skapar bilden, fram. Ett hastigt streck med skavstålet skulle därför skapa det som en kaligrafiker i Kina och Japan kan vänta en livstid på att nå – med ett penseldrag. Konstnärligt skapande handlar om att med olika metoder och verktyg få konstnären att förvåna sig själv. Och därmed sin publik. Det gäller även den samtida konceptkonstnären. Jag glömmer aldrig när jag tillsammans med Maurizio Cattelan varsamt packade upp skulpturen HIM på Färgfabriken 2001 – det kanske mest uppmärksammade verk jag varit med om att producera/curera. Maurizio och jag hade arbetat länge, säkert ett par år, och skickat bilder fram och tillbaka mellan New York och Stockholm. Parallellt hade han arbetat med sina hantverkare. Själva skulpturen – en knäböjande nioårig pojke med Adolf Hitlers ansikte som skulle komma att slå konstvärlden med häpnad – hade tillverkats av en vaxdockmästare i Paris. Varken Maurizio eller jag hade sett den färdiga skulpturen, den vi nu höll på att packa upp. Det märktes. Maurizio var påtagligt nervös. Men när den till sist stod där, på golvet framför oss, rann oron direkt av honom. Han stod plötsligt lugn, tyst och bara log. Han blev lika överraskad av sitt eget verk som besökarna snart skulle komma att bli. Det är denna konstnärens egen överraskning vi nu, med andra medel, får ta del av på Asplund. Blundlund låter det hypnagoga uppstå genom deras egna redan befintliga tryckta blad. Pollock får möta Warhol. Det kontrollerade möter det spontana. Det som sprids i upplaga får möta originalets exklusivitet. Det oväntade, det hypnagoga får träda fram och ta plats. Hos konstnären liksom hos oss betraktare.
ART CURATOR - Jan Åman